Vrid om!

Den senaste tiden har varit förhållandevis händelserik när det kommer till den ufologiska världen. Två väldiga försök att låta inbegripa sig i den normala informationssfären har nämligen gjorts, med mer eller mindre (miss)lyckade resultat till följd – som om någon hade väntat sig något annat. Till att börja med har Sirius-dokumentären släppts, och av undertecknad naturligtvis setts. Bortsett från ett regelrätt bashande från allas vår Clas Svahn på DN.se, trots att han inte verkar ha sett den(?), så har det hos traditionella nyhetskanaler som väntat varit mycket tyst om filmen.

 

Mitt snabba utlåtande om den skiljer sig inte nämnvärt från dess generella mottagande i den esoteriska bloggosfären: mycket snygg, inget nytt. Som många påpekar är den förmodligen en väldigt bra film för oinvigda, men för de redan intresserade är det i princip bara DNA-testerna på den mumifierad ”Ata” som är någorlunda upphetsande. Det enda hos mig som går tvärt emot allmänhetens konsensus är förmodligen att jag finner Dr. Greer vara rätt sympatisk, och även om historierna alltid tenderar att centrera kring honom på ett eller annat vis så applåderar jag ändå den linje han valt att gå - det vill säga den han bestämt tror på. Måhända att det är provocerande eller löjligt för vissa, men så länge det för med sig något unikt och positivt finns ingen anledning att klaga.

 

Vidare gick Citizen Hearing av stapeln under den gångna veckan, något jag faktiskt såg fram emot mer än Sirius. För den som inte har någon klar överblick av vad det var för något kan jag kort sammanfattata det hela enligt följande: En stor mängd (f.d.) högt uppsatta statliga yrkesmän, politiker och militärmän presenterade personliga vittnesmål om vad de själva eller andra har sett och varit med om; allting inför sex f.d. medlemmar av USA:s kongress på National Press Club i Washington D.C. Inget jättenytt, men likväl något som inte skett på ett bra tag; och med tanke på den respektabla deltagarlistan var det svårt att inte se fram emot detta som potentiellt något av det viktigaste för ufo-ämnet detta decennium.

 

Tyvärr blev det inte så värst mycket av detta heller, de få reaktioner det hela har väckt i nyhetsmedierna (som fortfarande inte har en aning om hur man ska närma sig ufo-frågan ur ett journalistiskt perspektiv) har - bortsett från en någorlunda respektabel sammanfattning av New York Times och en kort men relativt saklig sammanfattning av tyska MSN news - varit av förlöjligande karaktär, och i ufo-världen verkar det som att det hela mest retat upp folk. Till arrangörernas försvar måste jag dock säga att det även om inget egentligen nytt framgått av det här evenemanget så har de åtminstone bidragit till att fenomenet/fenomenen det rör sig om fått uppmärksamhet, och i de tider vi lever i kan man väl lugnt anta att även om många fortfarande köper nyhetsmediernas fördömanden utan att reflektera så mycket kring det så kommer nog många också på egen väg bilda sig personliga uppfattningar om informationen i fråga.

 

Till höjdpunkterna av utfrågningen hör (saxat från NYT-artikeln):

Före detta senatorn Mike Gravels uttalande: Something is monitoring the planet, and they are monitoring it very cautiously, because we are a very warlike planet

Samt uttalandet från Kanadas försvarsminister under 60-talet, Paul T. Hellyer: I’ve come to understand and appreciate the importance of open, transparent government and the power of truth,

[…]

We are not alone in the cosmos, tillägger han.

 

Tycka vad man vill om spektaklet, men jag har svårt att se nackdelarna med att en f.d. försvarsminister i ett G8-land kommer med det sistnämnda uttalandet istället för låt säga Bob Dean – en person jag för övrigt tycker väldigt mycket om, men som kanske inte har så stor potential att slå igenom i större sammanhang så att säga. För vidare info hänvisar jag den intresserade till Huffington Posts rätt omfattande bevakning av evenemanget. Och ja, jag ska maila Clas Svahn och fråga varför han inte tog upp något om detta i sina bloggar.

 

 

I brist på bra svenska ord att översätta 'disclosure' med får rubriken bli som den är. Ett ringa 'avslöjande' hade nämligen knappast inrymt all innebörd som sedan årtionden kommit att förknippas med det engelska begreppet. Det 'disclosure' jag har tankar om är det som förekommer inom ufologin, och som kanske mer hör hemma i förgreningen: exopolitik. Kort handlar det om avslöjanden av känslig information; inom denna gebit brukar det mest förekommande scenariot ha med statens kännedom om (intelligent) utomjordiskt liv att göra. Som vi alla känner till finns det officiellt sett mycket lite inom detta, och är det väl något rör det sig om totalt blånekande alternativt förlöjligande. I de andra fallen handlar det om inofficiella avslöjanden av människor som haft något med staten och dess hemligheter att göra, men som numera bytt arbetsbana, eller gått i pension, eller skriver böcker etc.

 

Sant att meteoriten över Ryssland uppmärksammandes idag på dn, men då ska nämnas att den artikeln i nuläget (~14:00) ligger 5-6 nyheter ned. Drömlikt och fantastiskt har som vanligt ingen chans mot träigt och falskt (ergo, politik). National Post bjuder istället på den mest roande nyheten idag, också den om en meteorit och hur en kanadensisk gruvarbetare hittar den och på kuppen blir förföljd av trubbel. 

 

Han hittar den 1986 och berättelsen inleds av en beskrivning av dess förvaring, tydligen brukade han förvara den på olika platser i huset, en byrålåda, på fönsterbrädet och ibland t.o.m. i en såndär liten kungapåse man förvarar ädelstenar i. I vilket fall som helst bestämmer han sig för att försöka sälja den, men när han vill åka till USA och göra det får han ställa in businessplanerna när det visar sig att han måste ha ett tillstånd enligt Canadian Cultural Property Export and Import Act;, korrekt, om du hittar en meteorit i Kanada måste du ha ett tillstånd av kandensiska staten för att få sälja den.

 

På vägen hem från sin vistelse i USA börjar han dock märka att meteoriten börjar läcka någon grön smörja som ger honom klåda på kroppen; han uttrycker sedan själv hur han får panik och tänker att han blivit infekterad med någon utomjordisk livsform - jag tror nog alla som sett Invasion of the Body Snatchers eller något avsnitt av The Outer Limits- eller Twilight Zone-avsnitt med liknande tema hade reagerat på dylikt vis.

 

Vidare lämnar han in stenen till något statligt geologiskt institut i Kanada 1999 för analys. Han surar dock av okänd anledning till efter ett tag och begär tillbaka stenen. Stenen han får tillbaka visar sig dock vara fejk; åtminstone enligt honom själv, och han bedriver sedan dess ett rättsligt mål mot den geologiska organisationen i Kanada. På kuppen ska han för övrigt ha hunnit med att åka ned till något kontor och skällt ut en (random?) geolog så mycket att den utsatte var tvungen att ta en time-out dagen efter - 'något som kanske skett till följd av att han nu är besatt av illvillig livsform?' vill man ju tänka.

 

Han vann i alla fall nyligen ett av målen och har nu blivit dömd att få 1000$ i skadestånd av geologiska organisationen för att de slarvat med att skicka tillbaka en bit av meteoriten till honom. Men han driver ändå vidare till högsta domstol, av principsak. 

 

Det hela är rätt hysteriskt och innehåller mycket tänkvärt material för såväl studenter av det esoteriska som vanliga sci-fi-intresserade. Jag gillar tanken på att man instinktivt hejar på den gamle arme gruvarbetaren som hittade en meteorit på sin tomt och sedan dess bara fått utstå massa elände, men att det i slutändan skulle visa sig att han faktiskt blivit infekterad av något som är av långt mer illasinnad art än den rådande statsapparaten.

 

--

 

Trevlig helg.

 

 

 

. 

 

 

Häromdagen såg jag skräckklassikern Phantasm. En film med stort underhållningsvärde, inte minst för dess, från ett visst perspektiv, uppenbara symbolik. Idén till följande inlägg kommer sig av att jag nyligen lyssnade igenom Bruce Rux-trilogin ännu en gång, vilket naturligtvis sporrade mig att titta igenom en handfull sci-fi/skräck-klassiker jag missat, samt förfriska mitt minne över vad han hade att säga om filmer jag sedan senaste genomlyssningen hade sett. Han nämner aldrig Phantasm under intervjuerna, dock efter att tittat igenom den var jag åtminstone övertygad om att han skulle ha något att säga om den i sin bok, men inget där heller. 

 

Hade han emellertid skrivit om den hade han förmodligen beskrivit den på mer eller mindre samma sätt som han beskriver Demon Seed (1977) - en film vars handling rätt uppenbart skulle kunna ses som ett fasansfullt bortförande  - den redogörelsen återfinns i del 2 av trilogin, eller s. 470 för de som har boken. Hursomhelst förstår man grejen efter den exposé som strax följer. Spoilervarning utfärdad.

 

Det första som slog mig var insidan av huset som med sin sterila, kalla decor genast för tankarna till människornas vittnesskildringar av hur det ser ut på skeppen, eller var de nu befinner sig, dit de blivit bortförda. Liknande paralleller kan f.ö. också dras till 2001: A Space Odyssey. 

 

 (Bild 1. Phantasm, 2. 2001)

 

Vidare kommer det fram rätt snart att den långe mannen som är filmens anti-protagonist, tillika utomjording (!), har ett gäng mindre varelser på hans sida - något som också då och då förekommer i vittnesmål av bortförda är just att det anträffas olika typer av varelser, speciellt då längre individer, oftast med mer makt, samt kortare som snarast fungerar som hjälpredor.

 

En annars mycket minnesvärd scen är den där Mike åker bil med sin mor och syster (?) - hela scenen rymmer i princip alla moment som ett möte med okända varelser på motorvägen blivit synonymt med, framförallt den mycket oklara tidsaspekten som filmen fångar perfekt. Kvinnornas nästan drogade tillstånd rimmar också väl med skildringar.