1. Att sittta på jobbet med värk i hela kroppen, hjärnan ersatt av slagg och sirap - eller senare, när jag kommit hem, ätit middag i form av några knäckemackor plus en burk keso, och en kvart innan jag ska gå och lägga mig öppnar ett fönster och tittar på silhuetten av det kyrktorn som står och vakar över det beniga koloniområdet som ligger mitt emellan oss - och oavsett vad, känna ett leende kittla mig i bröstet. Den känsla som under en rad timmar var obeskrivbart intensiv för några dagar sedan, som nu övergått till en stilla glöd som endast flammar upp i samband med att jag lyckas dagdrömma mig bort till en minnesbild jag nyss kommit ihåg. Att känna en snudd av frustration först för att man tvivlar på att det har hänt, sedan för att man måste vänta en vecka eller två innan man får möjlighet att fylla på med nytt kol att skyffla in i minneslokomotivet som driver en igenom den vettlösa vardagen.
Men i slutändan är man mer lycklig än olyckilig; och det är bra.
2. Sedan någon månad tillbaka är min entusiasm för vanliga nyheter mer eller mindre icke-existerande. Naturligtvis ögnar jag med jämna mellanrum igenom rubrikerna i någon stor dagstidnings internetupplaga, men inte oftare än att jag slipper känna luften gå ur mig när jag bemöts av allt nonsens och vansinne som genomsyrar den normalbild av oss och vår värld som återspeglas däri.
Jag läser ett par kapitel ur "Kosmische Begegnung" av Courtney Brown varje kväll innan jag lägger mig, det är i huvudsak en redogörelse för hans erfarenheter av fjärrsyn, men i början av boken nämner han kort ett faktum som jag visserligen hört förr men uppenbarligen behövde höra ännu en gång för att det skulle ge någon direkt effekt. Det har föga förvånande att göra med nyheters negativa karaktär och skildringen av människor därom. Jag är inte en människa som tycker det är intressant, och jag vill inte heller vara det.
--
1. och 2. skrev jag för två veckor sedan, vädret är betydligt bättre och jag läser "Du weisst, wer du warst" av Edgar Cayce (prisa tyskarnas intresse för det esoteriska och berlinbornas välvilliga vana att donera gamla böcker och prylar till trottoaren) på kvällarna istället; men i övrigt befinner jag mig i ett liknande stadie av välbefinnande, om nu inte bättre med tanke på att bitterheten i #2 sjunkit undan och givit plats för lättsammare luft.
Känslan av #1 är dock där - och omöjligheten i att beskriva dess upphov också lika ständigt ihärdigt där som den alltid tidigare varit. Det var dock första gången jag försökt mig på det och visst fångade det såhär i efterhand omständigheterna kring känslan efteråt. Nu rör det sig om en ny söndagsupplevelse under exakt liknande premisser och med det mesta omständigheter gemensamma, om än främst på ytan. Men i slutändan likväl unika timmar, orsakande nytända facklor inom mig. Precis som varenda gång tidigare. Mindre är kanske mer.
Användandet av kroppen som rymdskepp, musiken som bränsle och låta ljuset vara universum. Tills man tillsammans med sina medkosmonauter dyker in i ett svart hål, och man upptäcker att där är inte alls svart; där är en ny värld. Det gränslösa medvetandets värld. Upphovet till oss, och allt annat.
Och vi kommer likt Draagerna i La Planète sauvage ägna våra liv åt att försvinna dit så ofta vi kan. Så länge detta är möjligt, lovar jag att ovillkorligt älska världen.
