Vrid om!

Det har nu gått flera år sedan jag slutade tillskriva slumpen någon betydande roll i de världsliga skeendena. Det finns många anledningar till det, en av de viktigare är naturligtvis mina egna erfarenheter. Igår var jag med om en av de mest synkronistiska händelserna jag hittills upplevt – låt mig berätta lite kort.

Det börjar med att jag någon gång tidigt på eftermiddagen tittar in mitt bankkonto och ser att jag äntligen fått bidrag från Jobcenter Neukölln att dryga ut min knapra praktikantlön med – en klumpsumma för de senaste tre månaderna. Jag är med andra ord rikare än jag varit på åtminstone sex månader, och jag börjar naturligtvis fantisera om vad jag äntligen kan styra upp som inte tidigare gått: köpa en ny arkadsticka, ny dator, gå på restaurang … inte köpa en ny cykel...

Jag fyller i lite luft i däcken på min cykel på väg hem från jobbet, jag känner att jag orkar det, och jag bestämmer mig också för att titta in en snabbis i klädaffären min älskade flickvän jobbar i för att fråga om mat inför kvällen, vara sällskaplig, berätta om min nyvunna rikedom etc. Jag stannar där fem-tio minuter och pratar om just nyss nämnda.

När jag ska gå och låsa upp min cykel märker jag att den är fastlåst med en annan cykel. Jag tittar mig omkring för att se om ägaren till den andra cykeln finns i närheten, tänker att han kanske låste ihop dem för att han inte hittade något annat att låsa fast sin i och att han bara skulle göra ett snabbt ärende. Han sitter på en bänk bredvid.

Han förklarar lugnt att min cykel tillhör hans goda vän, som blev bestulen på den för ungefär ett år sedan – ungefär då jag köpte den i en ”An- und Verkauf”-butik i Neukölln... Situationen är stressfylld, men efter några snurriga, hetsiga, förtvivlade 25 minuter anländer den tidigare ägaren som lyser upp i något glädjefyllt chocktillstånd. Han tror inte sina ögon. Han börjar redogöra för varenda detalj på cykeln, som han själv byggt kommer det fram. Klistermärket som sitter under sadeln är en tribut till hans favoritfotbollslag.

Jag låser upp den och överlämnar den till honom.

Det var dags för honom att få tillbaka den. Jag köper en ny nu i helgen, och jag kommer ändå ha pengar över till en arkadsticka; och ett restaurangbesök.

Det var nog menat så.

Kommer på mig själv med att återkomma till den här mixen mest hela tiden.

Den senaste tiden har varit förhållandevis händelserik när det kommer till den ufologiska världen. Två väldiga försök att låta inbegripa sig i den normala informationssfären har nämligen gjorts, med mer eller mindre (miss)lyckade resultat till följd – som om någon hade väntat sig något annat. Till att börja med har Sirius-dokumentären släppts, och av undertecknad naturligtvis setts. Bortsett från ett regelrätt bashande från allas vår Clas Svahn på DN.se, trots att han inte verkar ha sett den(?), så har det hos traditionella nyhetskanaler som väntat varit mycket tyst om filmen.

Mitt snabba utlåtande om den skiljer sig inte nämnvärt från dess generella mottagande i den esoteriska bloggosfären: mycket snygg, inget nytt. Som många påpekar är den förmodligen en väldigt bra film för oinvigda, men för de redan intresserade är det i princip bara DNA-testerna på den mumifierad ”Ata” som är någorlunda upphetsande. Det enda hos mig som går tvärt emot allmänhetens konsensus är förmodligen att jag finner Dr. Greer vara rätt sympatisk, och även om historierna alltid tenderar att centrera kring honom på ett eller annat vis så applåderar jag ändå den linje han valt att gå - det vill säga den han bestämt tror på. Måhända att det är provocerande eller löjligt för vissa, men så länge det för med sig något unikt och positivt finns ingen anledning att klaga.

Vidare gick Citizen Hearing av stapeln under den gångna veckan, något jag faktiskt såg fram emot mer än Sirius. För den som inte har någon klar överblick av vad det var för något kan jag kort sammanfattata det hela enligt följande: En stor mängd (f.d.) högt uppsatta statliga yrkesmän, politiker och militärmän presenterade personliga vittnesmål om vad de själva eller andra har sett och varit med om; allting inför sex f.d. medlemmar av USA:s kongress på National Press Club i Washington D.C. Inget jättenytt, men likväl något som inte skett på ett bra tag; och med tanke på den respektabla deltagarlistan var det svårt att inte se fram emot detta som potentiellt något av det viktigaste för ufo-ämnet detta decennium.

Tyvärr blev det inte så värst mycket av detta heller, de få reaktioner det hela har väckt i nyhetsmedierna (som fortfarande inte har en aning om hur man ska närma sig ufo-frågan ur ett journalistiskt perspektiv) har - bortsett från en någorlunda respektabel sammanfattning av New York Times och en kort men relativt saklig sammanfattning av tyska MSN news - varit av förlöjligande karaktär, och i ufo-världen verkar det som att det hela mest retat upp folk. Till arrangörernas försvar måste jag dock säga att det även om inget egentligen nytt framgått av det här evenemanget så har de åtminstone bidragit till att fenomenet/fenomenen det rör sig om fått uppmärksamhet, och i de tider vi lever i kan man väl lugnt anta att även om många fortfarande köper nyhetsmediernas fördömanden utan att reflektera så mycket kring det så kommer nog många också på egen väg bilda sig personliga uppfattningar om informationen i fråga.

Till höjdpunkterna av utfrågningen hör (saxat från NYT-artikeln):

Före detta senatorn Mike Gravels uttalande: Something is monitoring the planet, and they are monitoring it very cautiously, because we are a very warlike planet

Samt uttalandet från Kanadas försvarsminister under 60-talet, Paul T. Hellyer: I’ve come to understand and appreciate the importance of open, transparent government and the power of truth,

[…]

We are not alone in the cosmos, tillägger han.

Tycka vad man vill om spektaklet, men jag har svårt att se nackdelarna med att en f.d. försvarsminister i ett G8-land kommer med det sistnämnda uttalandet istället för låt säga Bob Dean – en person jag för övrigt tycker väldigt mycket om, men som kanske inte har så stor potential att slå igenom i större sammanhang så att säga. För vidare info hänvisar jag den intresserade till Huffington Posts rätt omfattande bevakning av evenemanget. Och ja, jag ska maila Clas Svahn och fråga varför han inte tog upp något om detta i sina bloggar.

Jag stod och såg på dig där du stod borta vid ena hörnet bredvid den röda 
fåtöljen på Axels födelsedagsfest, och jag visste med ens att du var 
den flickan som jag ville ha... 

I motsats till meteorologernas förutsägelser är förmiddagen så pass soldränkt att jag måste cykla långsamt med öppen jacka för att inte vara för genomblöt när jag kommer fram till kontoret. Det är fredag och jag hittar ett perfekt soundtrack som andas både solglasögon och fiesta att komplettera tillvaron denna dag med.

Tänker på en låt som dyker upp i spellistan jag inte hört på säkert ett par år, en fantastisk låt, en ”klassisk jävel” som man också skulle kunna kalla den för. Smör, Pop & Kärlek med Page.

Lyssnar på texten när jag lojt glider förbi tv-tornet och värmen som absorberats från den mäktiga Alexanderstraße behagligt bedövar all stress som kan tänkas uppstå när man är på väg till arbetsplatsen. Läser den när jag slagit mig ned framför datorn på kontoret. Slås av dess förträfflighet. En skojfrisk tillika sentimental hyllning till Pojken som vi alltid har kvar inom oss.

Jag reste bort i många år 
Man glömmer bort att tiden går 
När jag kom hem hade hon en vän 
Men jag går och drömmer om flickan än 

Unna dig en riktig öronglass inför den stundande helgen.